PROBLEM
Mitt störta problem här borta i staterna är inte att få kompisar, hitta rätt till klasserna, hänga med på lektionerna, nej, utan det är MATEN! Så här ligger det till, min värdfamilj är bra med mat, det är bra mat vi äter, kött, potatis, spagetti, kyckling, majskolv, you name it. Men mitt problem är allt det här runt omkring, kan börja med skolmaten, för det mesta får vi hamburgare med något i, fisk, nån äcklig röra, kött m.m. Är det inte hamburgare så är det Pizza, kycklingbitar, chips. Det är hela tiden, varje dag, något sött till nästan varje måltid.
Ni som känner mig vet hur glad jag är för kakor, chips, godis, glass och att vara här gör inte saken lättare.
Speciellt nu när jag inte längre går på någon sport, i början hade jag Vollyboll träningar så då kände jag inte av det lika tydligt. Men nu, så fort jag kommer hem från skolan måste jag ha något att äta, trots att jag inte ens är hungrig. Innan jag går och lägger mig måste jag ha något.
Det är en jobbig känsla jag har och jag vet inte hur jag ska göra för att ta bort det. Fast samtidigt vill jag ju inte ta bort det helt, vill ju kunna njuta lite extra där på lördagskvällen med en Ben & Jerrys exempelvis.
När jag nu ändå inne och skriver lite om problem så är en annan sak hemlängtan. Jag saknar min familj och vänner något så ofantligt och jag längtar så himla mycket tills den 3 juni 2011 11:35. Men samtidigt är det inte så att jag gråter mig till sömns varje kväll, verkligen inte. Jag trivs här. Men handen på hjärtat så går det inte en minut utan att jag tänker på min familj hemma i lilla, trygga, underbara, Sverige. Tidigare idag när jag surfa runder lite på gamla utbytesstudenters bloggar hittade jag en tjej som skrev (2-3 veckor innan hon åkte hem till Sverige) att hon ångra sig att hon inte släppte taget tidigare om Sverige, hon ångra att hon inte börja leva livet här borta tidigare. Hon hade precis som jag, hela tiden Sverige i tankarna i början. Men sen vet jag inte heller hur jag ska "släppa taget" Har försökt sluta klicka mig in på aftonbladet, tidningenridsport, blondinbellas blogg, viarps hemsida m.m. men det går inte. Och varje gång jag stänger ner tänker jag på Sverige, hur mitt liv hade sett ut om jag hade stannat kvar i Sverige. Om jag hade sagt nej när min pappa fråga om detta var något jag verkligen ville.
Var jag ung och dum när jag bestämde mig för detta? Det må jag ha varit, men samtidigt ångrar jag mig inte. Dom här 77 dagar har varit fyllda med så mycket och jag har över 190 dagar kvar. 190 dagar låter ingenting!? Dessa 77 har bara blåsigt förbi så himla snabbt. På onsdag om en vecka är det december. Hör ni hur sjukt det låter?? December, vilket betyder sista månaden för detta året! Då är det fem månader kvar tills jag får se min pappa, styvmamma och lillasyster igen, för dom kommer hit. Ska bli sjukt kul att få visa dom mitt liv här.
Okej, anledningen till att jag skrev denna (väldigt röriga, sämsta svenskan ever) text var för att jag helt enkelt behövde skriva av mig lite, men samtidigt vill jag också förbereda blivande utbytesstudenter på vad man kan uppleva under sitt år (och jag hoppas ni inte har blivit anskräckta allt för mycket;)
Nu ska jag titta på ett avsnitt av Glee på den här hemsidan
(OCH JAG UPPSKATTAR ALL RESPONS OCH TIPS JAG KAN FÅ PÅ DETTA INLÄGG, TACK! :)
love julia
Ni som känner mig vet hur glad jag är för kakor, chips, godis, glass och att vara här gör inte saken lättare.
Speciellt nu när jag inte längre går på någon sport, i början hade jag Vollyboll träningar så då kände jag inte av det lika tydligt. Men nu, så fort jag kommer hem från skolan måste jag ha något att äta, trots att jag inte ens är hungrig. Innan jag går och lägger mig måste jag ha något.
Det är en jobbig känsla jag har och jag vet inte hur jag ska göra för att ta bort det. Fast samtidigt vill jag ju inte ta bort det helt, vill ju kunna njuta lite extra där på lördagskvällen med en Ben & Jerrys exempelvis.
När jag nu ändå inne och skriver lite om problem så är en annan sak hemlängtan. Jag saknar min familj och vänner något så ofantligt och jag längtar så himla mycket tills den 3 juni 2011 11:35. Men samtidigt är det inte så att jag gråter mig till sömns varje kväll, verkligen inte. Jag trivs här. Men handen på hjärtat så går det inte en minut utan att jag tänker på min familj hemma i lilla, trygga, underbara, Sverige. Tidigare idag när jag surfa runder lite på gamla utbytesstudenters bloggar hittade jag en tjej som skrev (2-3 veckor innan hon åkte hem till Sverige) att hon ångra sig att hon inte släppte taget tidigare om Sverige, hon ångra att hon inte börja leva livet här borta tidigare. Hon hade precis som jag, hela tiden Sverige i tankarna i början. Men sen vet jag inte heller hur jag ska "släppa taget" Har försökt sluta klicka mig in på aftonbladet, tidningenridsport, blondinbellas blogg, viarps hemsida m.m. men det går inte. Och varje gång jag stänger ner tänker jag på Sverige, hur mitt liv hade sett ut om jag hade stannat kvar i Sverige. Om jag hade sagt nej när min pappa fråga om detta var något jag verkligen ville.
Var jag ung och dum när jag bestämde mig för detta? Det må jag ha varit, men samtidigt ångrar jag mig inte. Dom här 77 dagar har varit fyllda med så mycket och jag har över 190 dagar kvar. 190 dagar låter ingenting!? Dessa 77 har bara blåsigt förbi så himla snabbt. På onsdag om en vecka är det december. Hör ni hur sjukt det låter?? December, vilket betyder sista månaden för detta året! Då är det fem månader kvar tills jag får se min pappa, styvmamma och lillasyster igen, för dom kommer hit. Ska bli sjukt kul att få visa dom mitt liv här.
Okej, anledningen till att jag skrev denna (väldigt röriga, sämsta svenskan ever) text var för att jag helt enkelt behövde skriva av mig lite, men samtidigt vill jag också förbereda blivande utbytesstudenter på vad man kan uppleva under sitt år (och jag hoppas ni inte har blivit anskräckta allt för mycket;)
Nu ska jag titta på ett avsnitt av Glee på den här hemsidan
(OCH JAG UPPSKATTAR ALL RESPONS OCH TIPS JAG KAN FÅ PÅ DETTA INLÄGG, TACK! :)
love julia
